Manchester, en grå industristad i norra England, blommade ut som en trippad musikstad i slutet av åttiotalet. Innan dess var Manchester mest känt för deppig och avig postpunk som Joy Division, Magazine och The Fall. Sen kom The Smiths med sin intelligenta indiepop och ändrade på den bilden. Med sångaren Morrissey, som ofta viftade med en bukett blommor (gladiolus) på scenen, visade de vägen för en ny generation av band som tvättade bort den superseriösa stämpeln från stans musikscen.
Musikpressen går bananas
Runt 1990 slog Happy Mondays och Stone Roses igenom med buller och bång. De skapade en fusion mellan klubbmusik och gitarrpop. Skramliga indiegitarrer och funkiga trumbeats som funkade både på rockklubbar och dansgolv. De ledande musiktidningarna som New Musical Express och Melody Maker var snabba att hänga på, och scenen fick namnet ”Madchester”. Det förekom mycket blomsymbolik. Bandnamn som Stone Roses och New Fast Automatic Daffodils (påskliljor) exempelvis. I klädstilen fick även blommiga skjortor som var populära under de psykedeliska hippieåren en renässans. Några som kan det där med blommor i Sverige är https://flo-rea.com/. Vill du fixa en Madchester-bukett med påskliljor och gladiolus är det bara att surfa in på https://flo-rea.com/ och beställa de lökar eller fröpåsar som passar.
Uppgång och fall
Under de första åren på nittiotalet var ”Madchester” den hetaste platsen i musikvärlden. Förutom de ovan nämnda banden bidrog andra som The Charlatans, James och Inspiral Carpets till populariteten. De drog enorma publikmassor till festivaler som Glastonbury och Reading. Men runt 1995 började intresset svalna. Flera av de största banden fick interna problem, delvis orsakade av det stora bruket av droger. För det går inte att sticka under stol med baksidan av Madchester: att hos såväl banden som publiken var mycket av entusiasmen framkallad på kemisk väg. Tidningarna var också (som vanligt) på jakt efter ”the next big thing” och hittade då andra musikscener som grunge och shoegaze att skriva om.
